Hotel Royal

Hotel Royal

Ett familjeägt hotell med historiska anor i hjärtat av Göteborg.

Bela Miklos - intervju

Trots att det nu är över 10 år sedan han la sina skor på hyllan påminns vi varje dag om den prägel han satte under sina 41 år på hotellet. Här berättar Bela Miklos, en av våra mest kära Royalprofiler, om flykten undan revolutionen i Ungern, ödets märkliga påverkan och såklart; om ett halvt liv på Royal.

– Jag har haft världens bästa minne. Gästerna ringde och det räckte att de sa två ord för att jag skulle få fram deras namn. Jag glömmer aldrig en karl som hette Baron Lovisin. Han sålde smycken, rätt dyra grejer. Han bodde på hotellet en gång och ringde två månader efteråt. “Ja, hej”, sa han. “Är det baron Lovisin?”, frågade jag honom och han utbrast lite chockerat: “Ja, hur fan visste du det?”. Jag hörde det på rösten. Jag kände igen den direkt. Det var väldigt populärt bland gästerna att man kände igen dem. De kom ofta åter då, säger Bela och ler lite.

Han var en mästare på service och med en arbetsmoral som få. Det är svårt att tänka sig att Bela bara hade en sjukskrivningsdag på 41 år. Men hans historia börjar långt innan åren på Royal. 

Året är 1956 och revolutionen i Ungern har precis brutit ut. Ungrarna hade sedan flera år tillbaka längtat efter frihet från Ryssland, vilket resulterade i ett folkligt uppror. Ryssarna gick då in med full kraft, stridsvagnar och soldater. Tillslut blev det en fråga om att fly eller leva kvar i förtrycket i Ungern. Bela valde att fly. På väg till sin syster på Budasidan av Budapest träffade han en dag två gamla vänner från skoltiden. De skulle till Wien och undrade om han ville följa med.

– Jag såg ut som ett frågetecken men de gav mig två minuter att bestämma mig på och efter att snabbt ha funderat sa jag ja.

I Budapest hade det varit strålande väder men vid gränsen till Österrike var det snö. Bela och hans två vänner hade fått tips om ett specifikt ställe, där taggtråden var söndersprängd. Vaktstationen var dock återställd, och skulle de göra ett försök var det i så fall vid vaktombytet klockan 22:00. Och det gjorde de. 

– Vi låg länge och väntade i snön innan vi tog språnget över. De började skjuta mot oss men de österrikiska gränsvakterna var fantastiska och kom springandes med detsamma. De hjälpte oss in i buskarna och sköt tillbaka. Därifrån blev vi körda till Wien.

Väl framme i Wien blev de omhändertagna. Två timmar i snö hade kylt ner deras kroppar rejält, och Bela fick både medicin och låg i varmvatten för att svullnaden i hans knän skulle gå ner.

– Jag upplevde både andra världskriget och revolutionen, men helt uppriktigt vill jag inte vara utan den biten. Jag har varit med om väldigt mycket, men som tur var upplevde jag det mesta som barn. Vi fiskade i Donau med tyska granater från fraktfartyg som sjunkit. Det var spännande. Man virade ihop tre stycken och sen flöt fisken upp. De var ont om mat och vi såg hur bekymrad mamma var. En gång hittade vi en massa gamla, stenhårda ärtor vid en gammal kvarn. Mamma blev själaglad när vi tog hem det för då kunde hon koka tomatsoppa på de gamla stenarna, tillsammans med lite tomatpuré som vi hittat vid järnvägen. Man klarar det mesta. Man kan inte förstå hur mycket en människa klarar av, konstaterar Bela. 

Han berättar även vilken änglavakt han hade. En dag under andra världskriget stod Bela utanför fönstret framför sitt barndomshem när varningen för ett flyganfall kom. Hans mamma kom utspringande och skrek för full hals: “Kasta er åt sidan!”. De slängde sig mellan blommorna och bara sekunder senare öppnade stridsflyget eld. En hel radda med skott träffade huset, längs med fönstret. Hade mamman inte ropat hade kulsprutorna sågat av dem.

Hur hamnade du i Sverige?

– Jag tror mycket på ödet. Att jag kom till Sverige, ja hela flykten överlag. Den återspeglas mycket av just ödet. Min gamla mattelärare i skolan berättade en gång om Sverige, efter att han hade varit där och spelat schack. Han pratade om vilket otroligt land det var, med världens vackraste kvinnor. Och det kunde vi inte glömma. När vi kom till Wien beslutade jag att jag skulle till Amerika. Dagen innan flyget gick träffade vi en gammal fotbollsspelare som varit i Sverige och spelat. Vi berättade att vi skulle till New York, men han tyckte inte vi var kloka. “Ni borde försöka komma till Sverige istället. Det var ett fantastiskt land, med världens vackraste kvinnor”, sa han. Då tittade vi på varandra och tänkte: dit ska vi. Dagen efter lyckades vi få åka med sista bussen.   

Den 18e december 1956, klockan 15.20 anlände de till Helsingborg. Efter två veckor i Sverige hade Bela fått jobb på karosserifabriken i Olofström som svetsare. Svetsningen fick dock hans ansikte att svullna upp, men en kort tid därefter hade han råd med en tågbiljett till Göteborg. Väl i Göteborg fick Bela jobb på Ballografverken i Mölndal hos Konsul Reich och något år senare började han på Palace hotell, där han snabbt gick från diskare till nattportier.

Varför blev det Royal?

– När jag var på arbetsförmedlingen en dag så tittade förmedlaren på mig och sa: “Jaha, vad kan du för någonting?”. “Ja, än så länge inte så mycket”, svarade jag henne. Då berättade hon om ett gammalt par som ägde ett hotell mitt i stan och att jag skulle få en bra plats om jag skötte mig.   

Med en lön på 750 kronor började Bela 1961 som portier i receptionen. Royal drevs vid denna tidpunkt av familjen Mia och Emil Palm och Bela satte direkt sin egen prägel på hotellet.

– Att göra mitt bästa, det anammade jag från första början. Så jag blev ganska populär bland gästerna. Det var väldigt viktigt för mig att inte göra skillnad på dem; att alla behandlades lika. Jag var också väldigt mycket inne för att om en gäst kommer till ett hotell så ska gästen känna att det är ett hotell. Det ska alltid finnas något som inte finns hemma, som får en att lägga märke till och minnas hotellet.

Bela lärde känna både stan och hotellet som sin egen bakficka. Han hade förmågan att få gästerna att känna sig som de mest betydelsefulla personerna världen. Som om de var kungar och drottningar. Det märks också att han upplevt mycket under sina år på Royal; historierna tar nästan aldrig slut. 

– Vi hade redan på 80-talet många fina och bra stamgäster. Lakrits-Nilsson. Sill-Karlsson. Ett flertal sporthandlare. Vi hade en man som kallade sig baron, men egentligen sålde han bara radergummi och pennor. När jag gifte mig så räckte min lön ingenstans och när en möbelhandlare från Tibro fick veta att jag och min fru fått en lägenhet men inte hade några möbler bad han om adressen och frågade vad jag behövde. “Sovrumsmöbler, en soffa, två fåtöljer, och en pall”, sa jag. Så han skickade det till mig och jag behövde bara betala 400 kronor.

Berätta om din fru?

Det var en fantastisk kvinna. Jag träffade Siv 1958 och vi levde och var gifta i 52 år. Jag har aldrig träffat någon som var så osjälvisk och jordnära, hon hade en otrolig utstrålning.

Kvällen då de träffades är sannerligen en rolig historia.

– Det var en så konstig grej. På den tiden så samlades folk på Ringbaren nere på Avenyn. En kväll när jag kom hem ganska sent så ringde telefonen och det var min kamrat Bruno. “DU! Jag har sett två fantastiska kvinnor gå in på Valand. Du kan bara inte missa det, du måste komma ner”, sa han. Jag hade precis tvättat skjortan, det gjorde jag varje dag för jag hade bara en. Så skjortan hängde över gasspisen för att torka. “Strunta i det”, sa han. “Ta på dig den och kom med detsamma, för det här kan du inte missa”. Så jag tog på mig och åkte ner till Valand. Sen började de spela för dans. Bruno började dansa med hennes väninna och efter första dansen kom han fram och frågade varför jag inte dansade med henne. Jag ville det, men skjortan var fortfarande våt. Tillslut gick jag upp ändå, och jag mådde så illa hela tiden för jag tänkte att hon säkert kände att skjortan var våt och trodde att jag var svettig.

Men det gick ju bra ändå?

– Ja, hon är den största gåvan jag fått. Det var en otrolig sorg att förlora henne. Men ändå får man vara glad och tacksam för ödet, som förde oss samman. Du vet, när jag kom hit så hade jag verkligen ingenting. Man blir kanske inte rik av att jobba på ett hotell, men man blir rik på minnen och vänner. Så jag känner mig lyckligast ändå, för jag har fått så mycket kärlek som inte går att betala med pengar. Det är det viktigaste. Det är inte alltid pengar för med sig lycka, utan tvärtom. 

Hur var det att jobba på Royal på sent 1900-tal?

– Det var en väldigt rolig tid, full med roliga gäster. Man visste inte riktigt vad som skulle hända, för den ena dagen var aldrig den andra lik. Det var lite som en cirkus. Nu är det lugnare. Men 60-talet var fantastiskt på så sätt att man hade mycket närmare kontakt med gästerna, eftersom det inte fanns en inbyggd reception. Vi hade bara en bok på väggen. Då hade man alltid en konversation med gästen. Man pratade lite vid incheckning och lite vid utcheckning. Sen tackade man. Vi har försökt bevara det samtalet, därför har vi till exempel fortfarande en nyckel.

Är det sant att gäster brukade skriva brev och kort till “The Royal Family”?

– Jadå. Det blev myntat. Ett familjehotell med familjekänsla. Folk kände inte att de kom till ett hotell, de tyckte det var som komma hem till en familj. Det gick faktiskt så långt att vissa av gästerna som var resande och varit ute hela veckan aldrig åkte hem över helgen. Det tyckte det var bättre att stanna kvar, eftersom det ändå skulle tillbaka på måndag. Så de ringde hem till sina familjer, berättade att något kommit i vägen, och att de var tvungna att stanna, berättar Bela och skrattar.

Det måste varit speciellt att sluta efter så lång tid?

– Oh, ja många av mina vänner har jag funnit här, både bland gäster och personal.Dagmar var så söt när jag skulle lägga av. Hon skrev ett så fint brev till mig om hur hon jobbat på fler ställen, men aldrig fått det mottagandet som hon fick när hon kom till Royal. Den uppskattningen var otroligt stor. 

 

2017-02-22
Rebecka Källquist
Redaktör
031-700 11 70
info@hotelroyal.nu